|
Lata squashspelare?
Till och från blossar en debatt upp huruvida våra
squashspelare tränar tillräckligt hårt. Diskussionens vågor brukar
vara höga och tonläget likaså. Sverige är dock inte ensamt i den
debatten. Riktigt intressant blir det när andra - betydligt bättre -
länder ger sig i kast med frågan...
Råkade av en händelse läsa en artikel om pakistansk squash. Där
uttalade sig den tidigare storspelaren Qamar Zaman om squashens
tillstånd i landet. Han såg positivt på framtiden och menade att det
nu kommer fram många talangfulla ungdomar. Vilket givetvis är
nödvändigt för återväxten.
Optimismen till trots finns det ändå en del mörka
moln. Främst då i form av den inrikespolitiska situationen. Terror
och bräcklig politisk stabilitet är inte direkt befrämjande för ett
välmående idrottsliv.
Något den pakistanska squashen fått känna på avseende tävlingssidan.
Under fjolåret lyste nämligen de internationella tävlingarna helt
med sin frånvaro. Ett stort avbräck i de inhemska spelarnas strävan
att skaffa viktiga rankingpoäng, erfarenhet och kunnande.
Ett annat hot mot den pakistanska squashutvecklingen kommer från de
egna leden. Vid sitt årsmöte i januari deklarerade det Pakistanska
squashförbundet att man bara kommer att stötta de spelare som uppnår
uppsatta mål.
Frustrationen över att landets toppspelare inte presterar
tillräckligt bra är uppenbarligen stor. Att de två bästa - Aamir
Atlas Khan och Farhan Mehboob - tillsammans nådde nio kvartsfinaler
under 2009 räcker uppenbarligen inte.
Men har man som mål att få fram en toppspelare till 2011 måste
ribban förstås sättas högt. Problemet är att för många av landets
spelare utgör förbundets stöd den enda ekonomiska stöttningen.
Därför kan detta bli ett riktigt dråpslag för det unga gardets
möjligheter att komma ut och skaffa sig nödvändig tävlingsrutin.
Som om detta inte vore nog är talangutvecklingen inom squashen i
Pakistan fortfarande under uppbyggnad. Detta sedan organisationen
förfallit efter de goda åren med Jahangir och Jansher Khan på 1980-
och -90-talen.
Effekten blev föga förvånande ett gigantiskt tomrum efter dessa
megastjärnor. Ingen fanns längre att ta upp den fallna manteln,
speciellt som Pakistan en period helt slutade producera nya
talanger.
Nu har man kommit tillbaka på världsscenen med några lovande namn.
Spelare som Aamir Atlas Khan och Farhan Meboob har börjat klättra på
rankingen. Dock utan att riktigt nå den absoluta toppen.
Men det är inte talangen som brister enligt Zaman. - Det är sorgligt
att vissa av våra ledande spelare inte visar någon mognad och
utveckling. De måste göra det till en vana att träna åtminstone tre
timmar om dagen, säger den tidigare squashmagikern.
Zaman borde veta. Själv tillhörde han länge
världseliten och utkämpade otaliga bataljer med dåtidens stjärnor
som Hunt och Barrington. Och tvärtemot ryktet om bohemisk
bollvirtuos som inte spenderade alltför mycket tid på träning fanns
där en annan sida.
Det avslöjade Zaman vid ett besök i Karlstad under 1970-talet. Hans
träningsschema bestod av två sessioner per dag - ett antal svettiga
timmar på banan. Helt enkelt det som krävdes för att hänga med i den
absoluta toppen.
Zamans inställning är helt i sin ordning, sett till den pakistanska
traditionen. I tidigare generationer hade storspelare som Hashim och
Roshan Khan lagt grunden till Pakistans stora dominans efter andra
världskriget.
Dåtidens recept till framgång var enkelt: Hårt arbete fördelat på
två tuffa spelpass per dag. Kryddat med nedärvd talang och knivskarp
konkurrens på hemmaplan gav det Pakistan en vinnande kombination.
Idag är vägen till framgång krokigare. Spelarunderlaget på hemmaplan
är utsatt för konkurrens från andra intressen. Motståndarna
betydligt fler till antalet och bättre rustade än tidigare.
Men detta är inget unikt för Pakistan. Samma förutsättningar gäller
givetvis även alla andra nationer. Dessutom är det fortfarande så
att talang parat med hårt arbete brukar löna sig. Åtminstone på lite
sikt.
Mot den bakgrunden kan jag tycka att något saknas hos dagens
pakistanska stjärnor. Efter att ha studerat några matcher med dessa
involverade framträder nämligen ett återkommande mönster.
Alltför ofta är pakistanska spelare loja, för att inte säga
ointresserade ute på banan. Speciellt i matcher där man ställs mot
en namnkunnig motståndare, som förväntas vinna tämligen enkelt.
Givetvis finns det tillfällen när motståndet helt
enkelt är för bra. Men det har sällan varit fallet i de matcher jag
studerat. Snarare har pakistanierna varit jämställda sina
motståndare avseende teknik och speluppfattning. Kondition och
taktik har inte heller varit några avgörande faktorer.
De pakistanska spelarna har helt enkelt vikt ner sig. Man har vägrat
ta kampen på banan och i stället gått in för att producera några
snygga "crowd-pleasers" - publikfriande slag - och sedan tackat för
sig. Som för att visa publiken vilken stjärnspelare man egentligen
är.
Det hårda jobbet som krävs för att besegra toppskiktet har det varit
sämre beställt med. Där har intresset lyst med sin frånvaro. Men för
att |
