|
Av det rätta virket
Vad skiljer egentligen mästaren från alla
hoppfulla utmanare? Är det kanske teknisk spetskompetens, förmågan
att utföra ett visst moment så nära perfektionism som möjligt? Eller
handlar det om jämnhet - att kontinuerligt leverera bra
prestationer?
Jag tror svaret lyder - både och. Ska du bli nummer 1 i squash så
krävs definitivt en hög teknisk kompetens. Marginalerna i dagens
toppidrott är nämligen så små att skillnaden mellan succé och fiasko
är hårfin. Det lämnar liten eller ingen plats för misstag eller
svagheter. Därmed får tekniken automatiskt en avgörande betydelse.
"Bra teknik" behöver dock inte vara liktydigt med ett elegant och
stilfullt utförande. Avgörande är i stället hur väl den fungerar i
olika situationer. T ex under press, i överläge, vid olika
speltempon eller i utförandet av speciella moment.
Samt inte minst, hur väl tekniken fungerar över tid. En squashmatch
varar som bekant ofta längre än 20 minuter...
Men enbart bra teknik räcker inte. Jämnheten är också viktig. Kan du
inte återkommande leverera bra resultat så blir visiten i toppen
kortvarig. Vilket Gregory Gaultier är ett lysande exempel på.
Sedan 1:a platsen på rankingen i november har det mesta gått snett
för fransmannen. Resultaten och spelet har legat långtifrån den
höga, jämna nivå som förde Gaultier till toppen. Med följd att han
dalat på rankingen.
Så jämnheten har också sin givna plats. Men det krävs mer för att
forma en riktig squashmästare. Och då tänker jag inte på faktorer
som bra fysik, snabbhet, smidighet och styrka. Egenskaper som
kännetecknar alla spelare i Topp-10.
Nej, det jag syftar på är mer svårdefinierbart, kanske bäst
beskrivet som "vilja". Det driv som gör att en person är villig att
gå igenom vad som krävs för att bli nummer 1 i världen.
Vi har sett det förr hos de stora mästarna, på dam- likväl som
herrsidan. Spelare som Geoff Hunt, Jahangir och Jansher Khan,
Heather Mckay, Susan Devoy och Michelle Martin har alla haft en
obändlig vilja som drivit dem bortom normala gränser.
Manifesterat i en otrolig vinnarinstinkt som motståndarna aldrig
riktigt kunnat bemästra. Det är framför allt den egenskapen som
skiljt dessa mästare från utmanarna.
Den gångna helgen såg jag en ny tänkbar världsetta visa prov på
samma starka driv. Detta i stortävlingen Canary Wharf Classic i
London. Passande nog presenterade personen i fråga
styrkedemonstrationen i finalen, mot den tidigare världsettan
Gaultier.
Jag tänker givetvis på engelsmannen Nick Matthew, välbekant från ett
flertal framträdanden i Sverige.
Det som imponerade mest på mig var hans förmåga
att förtränga både trötthet, stelhet och inte minst den mental
utmattningen efter semifinalen. Ingen hade klandrat Nick om han nöjt
sig med en hedersam förlust. Kämpat ett game eller två och sedan
tackat för sig med hänvisning till en trött och sliten kropp.
Men Matthew valde inte den enkla utvägen. I stället presterade han
en imponerande viljeansträngning som fick motståndaren att till slut
kasta in handduken. Tvärt emot alla odds.
På sätt och vis kan jag förstå Gaultiers reaktion. Han gjorde det
mesta rätt i två och ett halvt game, men bollarna fortsatte ändå att
komma tillbaka gång efter gång.
Samma spel som Gaultier själv brukar praktisera. Sådant kan driva
den mest luttrade till vansinne. Eller, som i det här fallet, leda
till känslor som uppgivenhet och frustration.
Ingen skugga ska dock falla över fransmannen. Han mötte helt enkelt
en bättre motståndare som inte bara besitter de fysiska kvaliteter
som krävs utan också har ett psyke i absolut världsklass.
Det är därför inte frågan om, utan när Matthew blir världsetta. För
det talar en uthållighet i klass med maratonlöpare, snabbhet likt en
gepard och ett svårforcerat grundspel.
Toppa med en vägvinnande volley, bra speluppfattning och riktig
vinnarskalle så har man formulan för en mästare. Det är dessa
egenskaper som formar en världsetta.
Matthew har det som krävs, han är av "det rätta
virket". Men det har inte kommit gratis. Timme efter timme har
spenderats på banan, i gymet, på löpbandet etc för att förvalta
talangen på bästa sätt. Målmedvetenhet och tålamod bör därför också
adderas till vinnar-cocktailen.
Kanske är det där som vi i svensk squash hamnat
fel på senare tid. Ivriga att skapa en världsspelare har vi glömt
bort den viktigaste grundstenen inom all träning - långsiktighet.
Ingenting händer över en natt, det ligger alltid hårt arbete bakom
alla framgångar. Utveckling måste få ta tid - och gör det - vare sig
man vill eller inte! Ignorerar man den huvudprincipen så tar lätt
experimentlusta |
