|
Minst antal
svenskar vinner?
När Linköping besegrade Roslagen i lag-SM finalen
var det närmast kliniskt rent på svenskar i segrarnas
laguppställning. Endast André Wikström kvalade in på den välfyllda
nordiska lagbänken. Och fick där nöja sig med fjärdesingeln.
Knappast speciellt utvecklande för en kille som åtminstone tidigare
aspirerat på en plats i landslaget. Kanske att de ambitionerna
tonats ned nu. Hur ska man annars tolka att en svensk toppspelare
nöjer sig med en så undanskymd placering?
Givetvis är det oroväckande när svenska stjärnor devalveras på det
här viset. Men heller inte speciellt förvånande. Sveriges lyskraft
på den internationella scenen har mattats betänkligt sedan de
gyllene åren på 1980-talet och det acceptabla 90-talet.
Så ser verkligheten ut, like it or not. Det räcker att studera
senare års placeringar i EM- och VM-sammanhang för att inse Sveriges
djupa kris.
Men stavas lösningen utländsk krydda via spelarimporter till
Elitserien? Jag tror inte det. Och anledningarna till detta är
flera:
1) Det är INTE stjärnorna i squashvärlden som hamnar i svenska
laguppställningar. Den flärden har inte klubbarna råd med. Annars
skulle vi sett Matthew, Shabana och de andra storfräsarna för länge
sedan.
De utländska importer Elitserien begåvas med genererar varken
sponsorhysteri eller mediahype. Tyvärr.
2) Spelstandarden gynnas - men inte tillräckligt. Spelarimporterna
är bra nog att besegra våra svenska toppar. Men medför inte den
kraftiga standardhöjning av svensk squash som vore önskvärd.
Detta då de utländska spelarna varken bor eller spelar här i
tillräcklig omfattning. Mötena med svenska spelare blir helt enkelt
för få.
3) Importerna riskerar tränga undan spelare. I de fall klubbarna
använder många utländska spelare är det ofta ungdomarna som får
stryka på foten.
Det gynnar ingen. Varken klubbarna som missar talangpåfyllning,
eller juniorerna som blir utan speltillfällen. Detta kan bidra till
en stadigt ökande medelålder hos spelargardet. Typ där Sverige
befinner sig idag.
Men innebär utländska spelarimporter per automatik nådastöten för
svensk squash? Nja, det behöver inte vara så. Det finns faktiskt en
gråskala mitt uppe i det svart-vita tänkandet.
Visserligen har Linköping, liksom tidigare Intersquash, fått utstå
mycket negativ kritik för sina proffsförstärkningar. Det har
exempelvis talats om utarmning av svensk squash.
Samtidigt har Linköping under säsongen visat upp ett kreativt sätt
att hantera situationen. Proffsen har använts vissa matcher -
tillräckligt många för att säkra slutspel och deras medverkan i
detsamma. Sedan har juniorerna fått fylla upp vid övriga tillfällen.
Voila! Två flugor i en smäll - både speltid för det unga gardet och
ett efterlängtat SM-guld.
Den aspekten glöms lätt bort i sammanhanget. Men strategin kan bli
guld värd för Linköping även på sikt och leda till en ny storhetstid
för klubben.
Och då tänker jag inte så mycket på prisskåpet som
spelarutvecklingen. Får unga talanger möjlighet att prova på en hög
nivå utan stress och krav på vinster kan de växa i stabil takt. När
ungdomarna blivit duktiga kan de utländska spelarna fasas ut och
ersättas med egna, unga talanger. Förhoppningsvis.
Detta är givetvis ett drömscenario. Att få ungdomar att växa ut till
bra squashspelare är en sak. Men att därifrån utvecklas till
toppspelare är ett betydligt större steg. Något som kräver sin
tribut i form av hård träning, uppoffringar och stort tålamod.
Hur många svenska juniorer är beredda att betala det priset? Ganska
få skulle jag tro. Prioriteringarna ligger helt enkelt på andra
områden.
Linköpings väg är kanske inte den rätta för svensk squash. Men vad
är alternativet? Tanken att lotsa in juniorer tillsammans med egna
etablerade spelare låter fin på papperet. Det verkliga utfallet är
dock inte lika smickrande.
Vid sidan av Malmö är det få klubbar som medvetet satsat på sina
ungdomar i Elitserien. Trots att elitstatusen knappast stått på spel
för någon av föreningarna. Åtminstone inte de senaste två-tre
säsongerna.
Möjligheten har alltså funnits där, men få har valt att ta chansen.
Varför? För få talanger nämns ofta som en orsak. Samtidigt vet jag
att det finns bra, unga spelare i flera klubbar som alltför sällan
återfinns i laguppställningen. Så det kan inte bara bero på
spelarbrist.
Låg spelstandard är ett annat tänkbart hinder. Ett sådant problem
kräver både strukturella och individuella lösningar.
Organisatoriskt handlar det om att bereda ungdomar spelmöjligheter
mot kvalificerat motstånd. Individuellt gäller det att hitta
incitamenten som föder den viktiga inre motivationen. Varför inte
genom förebilder?
Utländska spelare i Elitserien tycks vara här för
att stanna. I alla fall om man studerar vinnarnas laguppställningar
de senaste fyra åren där bara två svenskar funnits med som mest.
Ska det se ut så bör vi utnyttja situationen maximalt. Låt några
juniorer få sparra mot stjärnorna och även följa deras förberedelser
i samband med match. Då förbereds ungdomarna inför egna
framträdanden på en hög nivå och knyter samtidigt värdefulla
kontakter.
Fortsätter vi bara fylla Elitserien med
spelarimporter ser framtiden mörk ut för vår kära sport i Sverige.
Då kommer squashen snart vara synonym |
