|
När kul inte är kul
längre...
Den här krönikan ska behandla några av de
glädjefyllda upplevelserna i livet. Saker som lyfter vardagen - både
i smått och stort. Men som också bär på en motpol av mer negativ
karaktär. Givetvis finns squashen med på ett hörn.
De som fått några år på nacken har ofta ett digert arkiv med
minnesbilder från de yngre åren. Bilder som minner om glada,
positiva stunder. Vilket inte är så underligt då minnena sägs blekna
med åren och tenderar omges av ett rosenrött skimmer.
Men det finns alltid en baksida. Tro mig, jag har också varit ung...
Ta exempelvis drömmen om det egna hemmet, vackert utkastat på en
stor och frodig gräsmatta i ett lugnt villaområde. Idylliskt så det
förslår, eller hur?
Glöm det! Möjligen var det så i den oskuldsfulla ungdomen när det
närmaste man kom gräsklippning och snöskottning var pappas målande
beskrivningar hur redskapen för dessa "nöjen" borde sluta sina
dagar. Nu vet man bättre. Och välsignar därför alternativet i form
av ombonad lägenhet med tillhörande lummig innergård. Som någon
annan (läs: hyresvärden) mer än gärna får lägga tid och energi på.
Både sommar, vinter, vår och höst...
En annan gammal klassiker är den hyllade campingsemestern vid
kusten. Jo, jag tackar. Visst minns man härliga saltstänkta bad,
fisketurer och soliga dagar på varma klippor. Trånga husvagnar,
iskalla duschar och krånglande förtältsuppsättning mitt i natten är
däremot mer höljt i dunkel. Precis som det ska vara.
För hur skulle vi orka längta ett helt år efter något som mest
fyller oss med motvilja och dåliga vibbar? Det går ju inte.
Samma kluvna känslor kan vi få av själva grundstenen för vår
existens; maten. För egen del har det sällan varit ett problem. Jag
tål det mesta, äter i stort sett allt och ser mat som en källa till
njutning. Det gör mig privilegierad.
Alla har nämligen inte lika bekymmersfritt förhållande till mat.
Ätstörningar, allergier och matbrist är tillstånd som skapar problem
runt om i världen. Något jag djupt beklagar eftersom mat i mina ögon
symboliserar glädje.
Därför känns det rätt paradoxalt att något i
grunden positivt med åren kommer att stämplas som negativt och leder
till ångest. Jag tänker på övervikt och andra kroppsliga besvär som
matintaget kan leda till.
Inte sällan med följden att många vuxna tvingas inta en skeptisk,
kontrollerande och avvisande inställning till något man tycker om.
En sådan hållning känns väldigt främmande för mig. Ungefär lika
främmande som de motstridiga känslor en serieseger i squash kan
frammana.
I min enfald trodde jag nämligen att idrott stod för glädje,
sammanhållning och utveckling. Sammanhållning bland medlemmar i en
klubb, spelare i ett lag eller mellan tränare och aktiva.
Liksom utveckling av enskildas färdigheter, ett lags styrkor och
konkurrenskraften gentemot motståndare. Men allra mest - glädje.
Därför blev jag minst sagt förvånad över reaktionerna efter
Karlstads serieseger i division 1 Norra. Inget segerrus, ingen
spirande optimism eller glödande entusiasm över möjligheten att
kanske få ta plats i den svenska squashens finrum.
Kort och gott, ingenting. Men framför allt ett stort tomrum som om
något hemskt hade hänt.
Kontrasten mot reaktionerna efter avancemanget till högsta serien
1989 var slående. Då stod glädjen högt i tak, föreningen andades
hopp och framtidstro. Det snackades squash i Karlstad och medlemmar
och spelare kände stolthet över prestationen.
Ingen tänkte överhuvud taget i negativa termer - och varför skulle
man göra det? Klubben hade ju kämpat för att nå den här positionen.
Nu ville man testa sina vingar - bära eller brista!
Att vi skulle hamna långt ner i tabellen var ingen högoddsare. Det
scenariot fanns definitivt med i planeringen.
Drygt 20 år senare är det positiva som bortblåst. Kvar finns bara
negativa farhågor om sportsliga fiaskon, ekonomiska vågspel och
anorektiska spelartrupper.
Att se något ljus i den tunneln hade krävt ett smärre mirakel. Och
de kommer som bekant inte på beställning...
Sedan hade nog jag hoppats att den andra
vågskålen skulle vägt lite tyngre i slutändan. Ökat squashintresse,
chans att visa upp svenska eliten och bra förhandlingsläge gentemot
sponsorer betyder mycket för en liten klubb. Än mer om man verkar i
en liten sport.
Men givetvis borde glädjen gett det allra största utslaget. Glädjen
att ha nått så långt det går inom svensk squash och få utvecklas
genom matcher mot bästa tänkbara motstånd. Och glädjen över att få
göra den |
