|
Not in a million
years...
Äntligen är sommarens stora party igång. Festen
som alla idrottsvänner väntat på i fyra långa år, vilket varken
kungliga bröllop eller Lotta på Liseberg kan bräcka. Trots att
blå-gult saknas i uppställningen finns det ändå ett speciellt lag
svenskarna håller tummarna för.
Men det handlar inte om Danmark. Våra broderskapskänslor och en
skandinavisk gemenskap förslår inte långt i det här sammanhanget.
Glöm det. Nostalgikern kanske får något vått i ögonvrån vid tankar
på VM i Mexico 1986 och EM i Sverige 1992. Högtidsstunder som etsade
sig fast på våra näthinnor och gjorde namn som Elkjaer, bröderna
Laudrup, Peter Schmeichel m.m. odödliga även i Sverige.
Men minnena tillhör en svunnen tid. Dagens Danmark har långt till
den härliga strålglansen från förr. Inget färgsprakande "röde og
hvide", snarare ett anonymt, tråkigt och lite ålderstiget grå-svart
lag. Sånt engagerar inte mycket i ett Sverige som fortfarande lider
av baksmälla från det missade kvalet.
Brasilien skulle kunna vara favoriterna. Ända sedan heta sambarytmer
dansade in i frusna, tungsinta nordbors kroppar 1958 har de
gul-gröna charmörerna haft en given plats i svenskarnas hjärta.
Men även där är det nostalgivarning. Så fort man slår sig ner vid
tv-apparaten och hoppas på en förstklassig show á la Las Vegas bjuds
det på... roliga timmen från årskurs fyra.
Besvikelse och platt fall har därför kommit att
ackompanjera Brasiliens framfart på gräsplanen. Besvikelse över att
fantastiska bollvirtuoser ofta bjuder på rätt torftig underhållning,
sett till kunnandet.
De tunga fallen har varit väl så många som succéerna genom åren.
Något som gjort att världens bästa lag alltför sällan lever upp till
sitt epitet.
Så passionen för heta sydamerikaner har nog svalnat en del. Vilket
knappast lär ersättas av torftiga svensk-substitut i form av Nigeria
eller Elfenbenskusten. Så desperat är inte jag i alla fall...
Nej, laget i många svenskars hjärtan stavas England. Andelen
fotbollsfans som inympats med engelsk ligafotboll genom Tipsextra
och senare sändningar från Premier league uppgår numera till stora
skaror. Det märks vid stora mästerskap. Finns England med så stiger
alltid temperaturen lite extra även här i Sverige.
Men vad är då så fascinerande med England i
fotbollssammanhang? Som vanligt är det ett flertal faktorer som
inverkar:
1) Premier league håller hög klass. Många av
världens bästa spelare återfinns numera i England och det leder till
bra, underhållande matcher.
2) Traditionens makt är stor. Vi har matats med
engelsk fotboll i närmare fyra decennier, vilket gör att många
svenskar vuxit upp med klubbarna, spelarna och traditionerna. Sånt
sätter sina spår - på gott och ont...
3) Spelet i England bjuder på hög intensitet,
mycket kamp och stor vilja. Det engagerar i ett nordligt land som
tittar snett på sydeuropéer med svajiga ben och fallenhet för
gräskänning.
Allra viktigast är dock det trygga igenkännandet. Engelsmännen vet
vad det innebär att lida alla helvetets kval i samband med
fotbollsmatcher. Nästan lika mycket som vi svenskar.
I England vet man hur det är att missa straffar, få onödiga
utvisningar samt smaka på guds hand. För bakslagen är så frekvent
återkommande - typ varje gång England deltar i ett mästerskap.
Sånt känner en svensk supporter igen. Det är
därför vi har så lätt att ta till oss engelsk fotboll; den utgör en
spegelbild av vårt eget lidande. Dessutom förenas England och
Sverige av ett annat dystert faktum: inget av länderna kommer få
lyfta några segerbucklor framledes.
Men där finner man en viktig skiljelinje.
Svenskarna har insett vår begränsning, det har inte engelsmännen.
Ivrigt påhejade av sina tabloider läggs ribban på astronomiska
höjder inför varje mästerskap. Efteråt väntar massiva kapningar á la
motorsåg och det obligatoriska entledigandet av förbundskaptenen.
Att man aldrig lär sig...
Många tycker Englands återkommande misslyckanden
är ett mysterium. Något jag har svårt att förstå. Fotboll handlar
nämligen ytterst om två saker - att göra mål och hindra motståndaren
göra detsamma.
Alltså behövs bra forwards och målvakter. Jämför sedan Englands
landslag med trupperna hos de engelska topplagen. T ex återfinns
ingen av målvakterna i någon av de "fyra stora" - Chelsea,
Manchester United, Arsenal eller Liverpool. Däremot harvar två
stycken - David James och Robert Green - i ligans bottenskikt.
Det är nästan lika illa på forwardssidan. Endast
en anfallare, Wayne Rooney, hör hemma i något av storlagen.
Siffrorna talar sitt tydliga språk: på två avgörande positioner
saknar England nödvändig spetskompetens.
Men varför är det så avgörande med spelare från
något av storlagen Chelsea, Man United etc? Jo, dels avancerar dessa
lag ofta långt i stora cuper och ställs där mot tuffast tänkbara
motstånd. Det härdar.
Men allra viktigast är ändock den vanliga träningen ute i klubbarna.
Att dagligen träna med världsspelare är helt avgörande för den
fortsatta utvecklingen.
Så länge Englands anfall och försvar inte ges den möjligheten kommer
besvikelserna fortsätta dugga tätt.
På samma sätt kan man skärskåda den svenska
squashen. Att det saknas spetskompetens har knappast undgått någon.
Liksom att internationella misslyckanden varit legio de senaste
åren.
Det är ingen överraskning. Snarare konstateranden som bara slår in
öppna dörrar.
Mer intressant blir det när iaktagelserna
kompletteras med statistik över spelarimporter i Elitserien. En
ansenlig mängd utländska spelare i elitserielagen har inte medfört
någon svensk spetskompetens. Utländsk |
