|
Allt
är inte guld som glimmar...
...men glima blev ändå först att känna guldfrossa. Den tusenåriga
isländska brottningsformen tog nämligen hem den första guldmedaljen
under SM-veckan i Malmö. Squashen fanns också med på ett hörn för
att tälja lite guld.
Då tänker jag inte så mycket på ädla metaller. Nej, det handlar
snarare om en metafor för ökad uppmärksamhet i media. En
uppmärksamhet som kan vara guld värd för mindre idrotter, som t ex
squash.
Men det är många om budet. Hela 14 idrotter fanns med på schemat,
alla med sin dröm om lite plats i rampljuset.
Med en sådan konkurrens gäller det att utmärka sig. Att kort och
gott få den lilla uppmärksamhet man erbjuds bli så minnesvärd som
möjligt. Vilket naturligtvis kan ske på lite olika sätt.
Man kan exempelvis presentera ett kraftigt avvikande idrottsinslag.
Ge publiken något annorlunda jämfört med andra idrotter. Helt enkelt
det mest udda inslaget bland andra udda idrottsformer.
Vid första anblicken låter det inte så dumt. Det som avviker och
sticker ut tilldrar sig ofta stor uppmärksamhet. Precis vad vi
söker, eller hur? Men det finns åtminstone två invändningar i
sammanhanget.
För det första får inte konkurrenterna vara mer avvikande än vår
produkt. Och redan här stöter vi på patrull. Jag menar, hur udda är
egentligen squash jämfört med torrfiske på land (casting),
cirkuskonster på häst (voltige) eller golf utan driver och boll
(discogolf)?
Att dubbelspel i squash mestadels liknar en gammal hederlig
östeuropeisk brödkö med tillhyggen räcker inte långt i konkurrensen.
Där får vi tyvärr nöja oss med statistrollen.
Men den största invändningen handlar om genomslagskraften hos
allmänheten. Minns du t ex Michael Edwards från OS i Calgary 1988?
Eller Eric Moussambani vid OS i sydney, 2000? Inte? Men "Eddie the
Eagle" i backhoppning och "ålen" Moussambani i simning väcker kanske
minnen till liv.
Vaknade gjorde i alla fall IOK. Snabbt infördes kvaltävlingar efter
Edwards amatörlika insats. Säkerligen lika bra då "Eddie the Eagles"
största drivkraft var att överleva sina tävlingshopp.
Lika nära döden tycktes Eric "ålen" Moussambani vara i Sydney 2000.
Detta efter att i försöken till 100 meter frisim knappt orkat i mål.
Men båda idrottarna blev stora idoler på kuppen och fick massiv
uppmärksamhet. I Edwards fall nådde hysterin enorma proportioner.
Vid hemkomsten till England möttes den särklassiga jumbon från
backhoppningen av 10 000 människor på flygplatsen.
Sedan följde en period med stinna pr-uppdrag där pengarna trillade
in i snabb följd. Engelsk backhoppning var dock inte lika lyckosam.
Eller simningen i EkvatorialGuinea, Moussambanis hemland, för den
delen.
En freakshow skapar inget idrottsgenombrott...
Bättre då att satsa på devisen "störst bland de mindre". SM-veckan
föddes ju ur en ambition att skapa större mediebevakning för de små
idrotterna. Vilket passar squashen som handen i handsken.
Vi är en liten idrott, men borde kunna sticka ut jämfört med
konkurrenter som glima, kanotpolo, voltige, frisbee m.m.
Det resonemanget köper jag. Problemet är bara att SM-veckan också
innehåller "storspelare" som golf, skyttesport, simning m.m. I det
sammanhanget är vi en liten aktör. Mycket liten.
Ett annat framgångrecept stavas "bra underhållning". Kämpaglöd,
tekniska finesser, ovissa matcher och atletiska prestationer brukar
alltid gå hem i stugorna.
Men först måste några förutsättningar uppfyllas. Dels ska själva
produktionen hålla toppklass, dels ska prestationen i sig vara av
bästa märke. Och här räcker inte squashdubbel till.
Låt mig först slå fast att detta inte har något att göra med de
deltagande spelarna. De gav säkerligen allt inne på banan. Det är
jag fullt övertygad om.
Nej, problemet ligger istället på ett helt annat plan. Själva
produkten - dubbelspel - är tyvärr inte tillräckligt intressant.
Inte för gemene man.
Nu tittade jag på sändningarna utifrån ett vanligt
svensson-perspektiv. Bortsåg från att jag älskar den här sporten
otroligt mycket och försökte se spelet på ett neutralt sätt. Det var
en skrämmande upplevelse.
Spelet var varken upphetsande, ovisst eller späckat med tekniska
finesser. Snarare rörigt, trångt och tunnsått med publikfriande
inslag.
Inte blev det bättre av tv:s svårigheter att förmedla matcherna på
ett bra sätt. Var jag den enda som hade svårt att se bollen?!?
Nej, det här gav knappast några nya squashfans. Vi får nog vara
glada om de som gillar sporten fortfarande finns kvar.
Men, låt oss inte slänga in handduken för en tillfällig motgång.
Även om slaget förlorats kan kriget fortfarande vinnas. Det är jag
övertygad om.
I dagens informationstäta samhälle är det nödvändigt med
kontinuitet. |
