Top of the world

Har squashen äntligen fått sitt efterlängtade kejsarslag mellan två färgstarka profiler? Det verkar så. Likt Federer och Nadal i tennis eller Bolt och Gay i friidrott kämpar nu Nick Matthew och Ramy Ashour om squashtronen.

Ända sedan squashens inträde i modern idrottshistoria har stark rivalitet funnits med i bilden. Under 1960-talet och tidigt 70-tal hette antagonisterna Geoff Hunt och Jonah Barrington.
Två stora squashambassadörer som förde sporten till helt nya nivåer.

Motpolerna kunde knappast varit större - en välpolerad australiensare mot en råbarkad britt. Framtoningen var dock bara en sida av myntet. För där fanns givetvis många fler bottnar. Geoff Hunt var den talangfulle bollvirtuosen, Jonah Barrington en outtröttlig kämpe. Deras matcher förvandlades ofta till utdragna bataljer där spelarnas kontrasterande stilar trollband publiken.

Sedan har vi den politiska aspekten. Att den tidigare straffkolonin Australien kunde näpsa Storbritannien i en traditionell brittisk sport sågs förstås inte med blida ögon. Det kunde tolkas som en metafor för imperiets begynnande sönderfall.

Hunt och Barringtons rivalitet ledde också till att squashen utvecklades. Inte bara spelmässigt utan även dess yttre förutsättningar. Sporten blev professionell, med införande av prispengar, vilket ökade medie- och publikintresset. Därmed tog squash steget in i moderna tider.

I takt med att Barrington föll tillbaka ställdes Hunt mot nya utmanare. Främst i form av en pakistansk trollkarl vid namn Qamar Zaman.
Den tekniska skickligheten hos Zaman och andra pakistanier tvingade Geoff Hunt att utveckla sin uthållighet och fysiska styrka. Stenhård träning resulterade i en fysisk prestationsnivå som ingen annan spelare kunde matcha.

Ända tills ett pakistanskt underbarn dök upp. Blott 15 år gammal vann Jahangir Khan amatör-VM 1979. Två år senare besegrade han australiensaren i ett kejsarslag om World Open-titeln.
Det innebar exit Hunt och starten för en långvarig pakistansk dominans.

Under närmare 15 år var världstoppen synonym med namnet Khan. Först genom Jahangir, senare via efterföljaren Jansher. De två utkämpade en prestigefylld kamp som mättes i titlar, segersviter och - inte minst - popularitet.
Stjärnornas förehavanden följdes nämligen noga hemma i Pakistan. Kritiska ögon analyserade matcherna och granskade spelarnas insatser.

En process som ofta utföll till Jahangirs fördel. Hans fem raka World Open-titlar kopierades visserligen av Jansher, som dessutom noterade flest segrar totalt sett (åtta mot sex).
Men den viktigaste titeln hade Jahangir i ett stadigt grepp. 10 raka segrar i British Open gjorde honom till firad nationalhjälte i Pakistan.

Efter Jahangirs uttåg tog Jansher över världsscenen. Han dominerade squashen stort i flera år och vann bl a sex raka British Open-titlar. Imponerade? Visst, men knappast speciellt spännande för den stora squashpubliken.

Betydligt intressantare blev det när Peter Nicol och Jonathan Powers dök upp. Plötsligt fanns den kittlande rivaliteten där igen. En pulserande kamp världen över som lockade både publik, media och - inte minst viktigt - sponsorer.

Här fanns åter ingredienserna för att skapa squashmagi. En kaxig Powers mot den stillsammare Nicol. Gudabenådad teknik och spelkänsla mot otrolig returförmåga och glödhet vinnarinstinkt. Nordamerika mot Europa.

Lägg därtill den extra krydda som citatmaskinen Powers tillförde anrättningen. Uttryck som "Han är en clown" (om spelarkollegan Barrada) eller "Vems dag har du tänkt förstöra idag?" till en domare höjde onekligen temperaturen.

Sedan dess har squashvärlden blivit både rundare och större. Fler spelare och länder bidrar idag till mer spännande och jämnare turneringar. Till gagn för squashen, publiken och medieintresset.

Men visst saknas den där nagelbitande duellen mellan två storstjärnor som pressar varandra till stordåd. Jagar varandra i turnering efter turnering, från kontinent till kontinent.
Där jakten skapar en febrig stämning, som lockar publiken till arenorna i lämmeltåg.

Kanske är vi snart där igen. Nick Matthew och Ramy Ashour, etta och tvåa på världsrankingen, har onekligen det som krävs för att dominera squashscenen.
I ena ringhörnan engelskt tålamod, taktisk skicklighet och fysik i toppklass. I den andra egyptisk offensivlusta, outtröttlig returförmåga och slagvariation större än regnrisken en svensk sommardag.

Med sådana förutsättningar kan det bara bli bra. Och bra har det onekligen börjat, sett till slutskedet av fjolåret när de två kämpade om

förstaplatsen på världsrankingen i några tuffa fighter.
Då vann Ramy Ashour två jämna kamper, först i Punji Lloyd Masters, sedan i Saudi International. Totalt under 2009 hade Ramy 3-1 i matcher mot Matthew.

2010 har börjat bättre för engelsmannen. Så här långt ståtar Matthew med två segrar (North American Open och Australian Open) och en förlust (JP Morgan TOC).
Mycket tyder på att det blir fler finalmöten mellan de båda stjärnorna framöver. Jag förväntar mig inget mindre av ettan och tvåan på världsrankingen...

Keep on squashin´

Mikael Dunder,krönikör