|
En bra kompromiss?
När svenska mästerskapet i squash avgörs i slutet
av januari är det en delad turnering. Huvudklasserna delas nämligen
i två etapper, med en veckas mellanrum. Delade är också åsikterna om
evenemanget.
Att SM fått den här utformningen beror på tv,
Sveriges television närmare bestämt. Deras satsning kallad
"SM-veckan" bevakar ett antal vinteridrotters mästerskap. Och där
vill givetvis squashen vara med.
SM-veckan genomförs denna gång i Östersund,
vilket inte direkt utgör squashens Mecka i Sverige. Att förlägga
squash-SM dit skulle troligen medfört ett magert deltagarantal.
Vilket är synd. Jag tillhör nämligen den skara som vill se squashen
spridd över hela vårt avlånga land. Men drömmar och visioner är en
sak, realiteter en annan.
Därför kan jag se logiken i kompromissen som
följde. En kompromiss som innebär att de "tyngsta"
mästerskapsklasserna - herrar och damer Open - delas upp i två steg.
De inledande omgångarna avgörs i Stockholm medan semifinaler och
finaler äger rum i Östersund.
Övriga rankingklasser som ingår i SM får nöja sig med en spelplats:
Roslagshallen i Stockholm.
Kompromissen i sig kan givetvis diskuteras.
Vilket många tagit chansen att göra på Sverige största (och bästa)
squashblogg -
squashdraken. Innan vi ger oss i kast med den debatten vill jag
påminna om att squashen faktiskt medverkat i SM-veckan tidigare.
Året var 2009 och platsen Sundsvall.
Då valde squashförbundet att förlägga hela squash-SM till samma
ställe, med rätt väntat utfall. Hemmaklubben stod för huvuddelen av
deltagarantalet - storstäderna var mer svårflirtade.
Mot den bakgrunden kan det vara intressant att granska årets
deltagande i SM-veckan jämfört med 2009. Uppläggen skiljer sig ju
åt, som vi sett tidigare.
I Sundsvall gjordes 66 starter i totalt sex klasser. Årets siffror
lyder: 131 starter, på lika många klasser. Alltså en fördubbling mot
2009.
Skillnaden återfinns i de lägre rankingklasserna.
De två populäraste tävlingsklasserna - C och D - lockade 2009
tillsammans 28 starter (på herrsidan). I år uppgår siffran till 68
starter.
Sett till deltagarantalet är alltså årets upplägg en stor succé.
Vissa hävdar att det vore önskvärt med en
spelplats, vid ett och samma tillfälle. Varför då? Är det möjligen
mediebevakningen som åsyftas?
För ett bra utfall på den fronten inverkar många faktorer, som
nyhetsvärde, logistik, resurser och - inte minst -
samordningsvinster.
Ett samlat arrangemang likt SM-veckan har där en stor fördel. Att
enbart locka med squash-SM i Stockholm hade förmodligen varit lika
intressant som SM i tånagelklippning i Burträsk, för medierna.
I Stockholm hade squash-SM troligen försvunnit i det stora utbudet.
Till ingen nytta för någon part.
Med hela SM:et i Östersund hade deltagarantalet säkerligen
halverats. En uppdelning på två spelorter låter därför som en bra
kompromiss.
Är det då avgörande med SVT:s bevakning? Kanske
inte sett till inslagens längd eller tittargruppens storlek. Men att
än en gång få nöta in budskapet att squash är kul och en bra
tv-sport betyder mycket. Den möjligheten får vi inte missa.
Och vilka alternativ har vi? Hoppas att redan
frälsta själar sprider squashens evangelium vidare? Det har ju
funkat jättebra hittills...
Visst förstår jag spelare som hellre ser välfyllda läktare än
tv-sändning och glesa åskådarled. Men jag tror ändå squashförbundets
kompromiss blir bra i slutändan.
Ett annat hett ämne gäller SM-tävlingarnas
utformning. Närmare bestämt vilka som ska få titulera sig svenska
mästare.
Här finns det de som förordar en återgång till systemet med två
mästerskapsklasser - en för herrar, respektive damer.
Jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt
SM-turneringar med 64-schema för herrarna och 32-schema för damerna.
Men den tiden är sedan länge förbi.
Idag skulle en SM-turnering med bara två klasser kanske locka 16
herrar och 8 damer. Möjligen 20-25 herrar i undantagsfall.
Vad skulle vi uppnå med en sådan förändring? Högre status och mindre
"Kalle Anka"? Möjligen, men också sämre tävlingsatmosfär, minskat
publikunderlag och färre tävlande. Detta då vi de facto saknar
tillräckligt många motiverade spelare som vill utvecklas.
Få är idag intresserade att möta motstånd långt
över sin egen nivå. Därför känns ett SM uppdelat på flera klasser
som en vettig kompromiss. Pöbeln roar sig på sin kant medan eliten
gör upp om den |
